Jag har varit misstänksam mot jultomten en god tid, närmare bestämt sedan januari 1989. Julgransplundring i Motala Folkets hus. En jultomte med orimligt stora bröst gav mig hårda russin och en tandborste. Elisabeth Karlsson fick en tablettask och ballong.  Jag förstår att det säger mycket om hur priviligierat mitt liv hade varit, fram till dess, men jag skulle beskriva det som ett barndomstrauma. Jag har härefter noga hållit ögonen på tomten.

Nu i mina 40 söker jag därför på ”jultomten” i min rättsfallsdatabas och bam! Mina misstankar bekräftas. Med kraft. Man ska lita på magkänslan när det kommer till naturväsen, som jag brukar säga.

Min sökning genererar hela 60 träffar. Detta att jämföra med 6 träffar på påskharen och 9 på nättroll. Endast överträffad av häxor som genererar 319 träffar. Men det är ju sen gammalt. Något av en tradition. Enligt rättsfallen leder inte sällan ärenden rörande häxor till domar om omhändertagande av barn. Mycket sorgligt och typiskt häxor.

Tomtens domar är av en något annan karaktär. Det handlar om sexuellt ofredande av barn, rattonykterhet, olaga hot, snatteri och knarklangning. Min favorit är jultomten som körde sin rostiga bil till olika bensinmackar och stal bensin. Det av samtliga vittnen lämnade signalementet: jultomten. När bilens ägare till slut hittades var det enkelt för honom att skylla på jultomten. Tomten måste ha stulit hans bil. Det var väl något tjall på renarna, får man tro. Hade jag varit polis hade jag utan vidare köpt den förklaringen, den passar min fördomsprofil perfekt.

Att ta, mer än att ge, verkar vara jultomtens verkliga natur. Ett vittnesmål i ett snatteriärende lyder som följer ”hon noterade en farbror som såg ut som jultomten. Farbrorn stoppade på sig ost, räkost, korv och parisare och gick sedan över kassalinjen.” Kom nu inte och säg att jultomten är som en julens Robin Hood, som tar från de rika och ger till barnen. Det torde vara högst ovanligt att barn önskar sig just parisare och räkost. Men vad vet jag. Jultomten fick för detta betala 40 dagsböter. Det tycks inte ha avskräckt honom. Tvärt om, han verkar ha växlat upp.

Entré knarklangning. Knarklangarfallen kan väl ändå något dra åt det givande hållet om det inte varit för att det, generellt, går åt fel håll. Jultomten tycks, på hyfsat regelbunden basis, försörja sig på att ta från de fattiga och ge till de kriminellt rika. Ibland tungt beväpnad.

Det kan även förhålla sig så, och nu tillåter jag mig att vara lite konspiratorisk, att jultomten har ägnat sig åt såväl folkmord som identitetsstöld och bedrägeri. För vart har alla gårdstomtar tagit vägen? De små grå som levde i symbios med människor och djur här i Sverige från, åtminstone, 1300-talet? Har jultomten skuffat undan dem, ätit upp deras gröt och iklätt sig deras identitet? En tillpiffad gårdstomte i maskopi med multinationella företag, någon som arbetar för de rikare till nackdel för de fattigare? Jag hittar inget rättsfall rörande just detta men det finns säkert något på youtube som stödjer min teori. Jag återkommer i frågan.

Så jaha. Håll koll, det är allt jag säger.

Med detta önskar jag er en God Jul och hoppas att ni inte behöver sitta i polisens telefonkö natten mot den 25:e på grund av tomterelaterade brott och olyckor.

Stay safe.

Jag har börjat notera en ny, oroväckande, retorisk och politisk strömning. Ett skifte till, skulle jag säga, det sämre. Frågan om vad som är och inte är demokratiskt har i allra högsta grad blivit levande. För första gången på mycket länge består de olika lägren av å ena sidan regeringen med stödparti och å andra sidan det stora flertalet fackförbund och civilsamhällesorganisationer.

Man tycker olika om mycket just nu. Olika om mycket grundläggande saker. Min spaning är att retoriken allt mer går åt hållet ”tycker du inte som regeringen med stödparti så tycker du odemokratiskt”.

Det har under oktober pågått en debatt på Aftonbladets debattsida mellan SDs migrationspolitiska talesperson, Ludvig Asplin, och LO, TCO, Saco och Civil Rights Defenders. Ludvig Asplin skriver i sin debattartikel från 2023-10-06 att han anser att det är anmärkningsvärt att fackförbund och civilsamhällesorganisationer så tydligt tar avstånd från, och kritiserar, den angiverilagstiftning som nu är på väg att utredas. Han menar att kritiken inte har så mycket med sakfrågan att göra utan att den beror på att dessa förbunds ”ledarskikt” inte gillar SD och regeringsbildningen. ”Det öppna hyckleriet beror sannolikt på att missnöjet egentligen är riktat mot regeringsbildningen som sådan, inte politikens materiella innehåll”. 

Ludvig Asplin framhåller även att detta ”hyckleri” har ett pris. ”Genom att agera som politiska partier försvagar civilsamhället sin ställning som remissinstans, framtida yttranden kommer att kunna avfärdas med konstaterandet att organisationen var lika kritisk innan förslaget ens fanns och att organisationen inte hade någonting emot förslaget när det drevs av vänstersidan”.

Att fackförbunden riktar kritik mot ett eventuellt lagförslag möts nu alltså av ett hot om att de i framtiden inte kommer att tas på allvar som remissinstanser. Vilka ska då tas på allvar som remissinstanser? De som på förhand håller med regeringen? Ja, jag tolkar det så.

Civil Rights Defenders svarar på debattartikeln med bland annat följande ”det här är ett utspel vi känner igen från auktoritära länder vi arbetar i (till exempel anklagar Venezuelas regim oss och andra människorättsorganisationer för att gå högerns ärenden) och ett försök att underminera alla de yrkesgrupper, civilsamhällesorganisationer och tusentals privatpersoner som nu står upp för mänskliga rättigheter”.

Det finns ytterligare en fråga som för tillfället utgör en het potatis och som regeringen med samarbetsparti får utstå en hel del kritik för. Klimatfrågan. De klimatpolitiska målen kommer inte att uppfyllas och utsläppen kommer med nuvarande politik att öka, inte minska.

Starka kritiska röster hörs från olika klimat- och miljöorganisationer. Klimataktivister dyker upp lite överallt och ställer till oreda genom att sjunga, sitta stilla och ställa obekväma frågor.

Ett klimataktivistiskt störande av Kristerssons after work samt ett, på oklara grunder, inställt möte som skulle ha hållits av vår klimatminister, föranledde Kristersson att på sociala medier uttala sig enligt följande ”att störa och förstöra politiska möten och vägra acceptera ett sansat samtal har totalitära krafter sysslat med i alla tider /…/ De här grupperna låtsas att bry sig om klimatet, men förstör möjligheterna till ett konstruktivt samtal om klimatpolitiken”.

Regeringskansliet har för detta uttalande JO-anmälts av Greenpeace. Miljö- och klimatorganisationer/föreningar hävdar att ”ett konstruktivt samtal” om klimatpolitiken har försvårats av det faktum att man inte har lyckat inleda någon dialog, inte fått till möten och uteslutits från forum där dessa frågor har diskuterats. Det har upplevts som någon typ av vägran att acceptera ett sansat samtal.

Är det odemokratiskt att tycka annat än den demokratiskt tillsatta regeringen? Är det odemokratiskt att öppet kritisera? Är det totalitärt att försöka väcka opinion, att försöka få till en dialog och att arbeta för att gällande lagar och ingångna avtal ska följas, även av makthavare?

Jag tror att det är viktigare för oss nu än på mycket länge att på riktigt fundera över just dessa frågor. Debatten om vad som är och inte är demokratiskt har sannolikt bara tagit sin början, liksom vem som har rätt att uttrycka sina åsikter offentligt.

Solen står högt på himlen, sommarvärmen håller ett stadigt grepp om landskapet med de gula rapsfälten.

Det luktar grill från sommarstugeområdet nere vid sjön. En familj bestående av en My Little Pony, en större gummianka och ett penntroll med grönt, avklippt, hår har precis blivit påkörda. Av, vad de kunde uppfatta, en brygga.

Bryggan far vidare genom sommarlandskapet. En cyklist kastar sig åt sidan, en gråsparv sätter livet till och ett gäng rådjur hukar sig i fältet intill vägen.

Framför bryggan gasar en liten Fiat Punto från 2014. På taket har vad som ser ut som delar av en syrénhäck virats fast tillsammans med en baden-baden stol och ett par åror. Rutorna är nerdragna för att ge plats åt en större buxbom, ytterligare en del av vad som ser ut som en syrénhäck samt två stolar från Grythyttan.

Nere vid sommarstugeområdet, strax utanför den plats där bryggan nyss låg, sitter en man i en eka utan åror och öser vatten. Många grannar har under dagen bevittnat den dramatik som pågått i mannens trädgård. Crescendot var när den nätta kvinnan som, kan man misstänka, inte längre är mannens partner, med hjälp av en Fiat Punto drog upp bryggan ur vattnet. Och fortsatte åka.

Mannens närmaste granne, Frans, född 1936 (till hans försvar) har vid ett par tillfällen tittat till mannen ute i ekan. Det han egentligen har velat kommunicera är ”tuff dag! Behöver du hjälp att ta dig in? Vill du prata om det?” men det har tagit emot varje gång, har känts för personligt. Frans har istället, iklädd sina små badbyxor, riktat både sin rundade mage och uppmärksamhet ut mot mannen i ekan och skrikpratat. Första gången om vad han skulle äta lite senare, när han blivit hungrig. Andra gången om hur varmt det var i solen, i skuggan var det bättre. Tredje gången ropade han bara hej och stod sedan tyst och tittade på mannen. Måste vara jobbigt att ösa så länge...

Kvinnan i bilen slår av motorn men låter ”Killing in the name” av Rage Against the Machine spela klart innan hon tar några djupa andetag. Hon har ställt sig på en parkeringsruta avsedd för husbilar på en mack utanför Arvika. Nu undrar hon hur hon tänkte, egentligen. Vad gör man med en brygga och växter till en halv trädgård när man bor i en liten hyresrätt i centrala Karlstad?

Kvinnan lyckas få tag på en jurist. Juristen tackar för erbjudandet om betalning i natura men säger sig inte vara i behov av vare sig en brygga eller de bättre delarna av en syrénhäck. Det kan kvinnan förstå. Hon sväljer en stor tugga Magnum mandel och påbörjar sin berättelse.

Juristen nickar under större delen av samtalet. Juristen har hört det förut, många gånger. Kvinnan och mannen träffades, hade varsina lägenheter och trivdes bra med särbolivet. Mannen hade en liten stuga i ett sommarstugeområde vid en sjö. Stugan var i dåligt skick. Mannen hade länge tänkt fixa till den men kände sig inte motiverad, tummen kom aldrig ur så att säga. Kvinnan engagerade sig dock desto mer, det här kunde ju bli deras gemensamma projekt. Här kunde de skapa någonting tillsammans. Kvinnan ombesörjde och betalade en större renovering, fyndade möbler och piff på loppis och auktion, anlade en trädgård och såg till att få en brygga byggd. Det blev ett litet paradis.

Nu ville mannen att de skulle gå skilda vägar. Han berättade också att eftersom huset var hans så kunde hon väl ta med sig sina möbler men ingenting mer. Pengarna hon hade gått in med i huset kunde hon glömma att få tillbaka. Det var ju trots allt på hennes initiativ, han hade inte bett henne.

Juristen slutar nicka och förklarar att mannen dessvärre har rätt. Ni borde ha reglerat det här i avtal, säger hon. Kvinnan snyftar till och lägger sedan på, hon behöver minst en Magnum mandel till.

Runt midnatt har ekan med den nu mycket kylslagne mannen nått strandkanten. Han vadar den sista biten in till land. Han ser huttrande ut över det som tidigare var en riktigt vacker trädgård. Tråkigt ändå, det här med baden-baden stolen, tänker han.  

Det är lätt att tänka, och känna, att det är en själv det är fel på. Varför är jag så trött? Varför orkar jag inte prestera bättre på jobbet? Varför får jag ont i huvudet, ont i kroppen och känner mig allmänt vissen efter en arbetsdag eller arbetsvecka?

En KBT-terapeut bad mig en gång att noga notera vilka aktiviteter som under en dag kostade mig energi. Jag skulle bli uppmärksam på vad som gjorde att jag i slutet av dagen kände mig som ett utskitet päron. Nästa steg var att successivt förändra detta, plocka bort eller lära mig att förhålla mig till det på ett annat sätt. Det var säkert klokt men jag blev bara trött och kände hopplöshet.

Efter två år som egenföretagare tittar jag tillbaka på tiden som anställd och ser att det inte, bara, var mig det var fel på. De system jag har jobbat i har inte varit gjorda för att jag och mina kollegor skulle må bra och prestera hållbart och långsiktigt. Och här vill jag vara tydlig med att mina tidigare arbetsgivare inte har varit extrema på något vis, de har varit högst normala. Det framgår tydligt för mig då jag hör om samma systematiska dumhet från helt andra branscher och helt andra yrken.

Det tycks handla om någon slags dumhetspandemi sprungen ur vår tids föreställning om att det går att separera tänkandet från kroppen, kroppen från själen och den enskilda individen från det stora hela.

I ett bås i ett öppet kontorslandskap sitter jag med hörselkåpor för att stänga ljudet från mina kollegor ute. I mitt bås får jag inte ha några personliga föremål, jag ska varje dag plocka undan efter mig så att någon annan kan sitta där imorgon. För mig signalerar det där opersonliga båset mjölkko och utbytbarhet. Efter 60 fruktlösa minuter framför datorn i ett försök att göra något vettigt i ett system som kostat enorma summor pengar och därför förväntas göra mig mer effektiv (men som fungerar lika bra som en bil med punktering) pulserar huvudvärken bakom tinningarna. Helvete! Som svar på min frustration hoppar en liten kvinna upp på min skärm och ler stort (bara det) och säger åt mig att det är dags att stretcha tillsammans med henne. Jag vill kasta min kopp med företagets värdeord rakt in i skärmen. Men låter bli, kötiden till it-supporten är allt för lång. Någon ”där uppe” har bestämt att hon är vad jag behöver för att öka min prestationsförmåga och minska min risk för sjukskrivning. Det är så dumt.

Min budget sätts av någon annan och den sätts inte utifrån mig och min prestationsförmåga, mina icke intäktsgivande åtaganden eller de antal icke fakturerbara timmar jag behöver för att utbilda mig. Budgeten är satt för att generera konstant tillväxt. Lika bra som förra året räcker inte, det ska vara mer och sen lite till och sen ytterligare lite till. Jag ska tjäna mer pengar åt företaget samtidigt som pris mot kund minskar, för att möta marknaden, och den administrativa bördan växer, för att effektivisera. Det enda jag som individ kan göra är alltså att arbete mer, hårdare och längre. Jag och mina kollegor kroknar allt mer. Hur vi än jobbar når vi aldrig upp till målet, till den budget som någon annan satt. Varje månadsavstämning blir en bekräftelse på att vi inte gör nog, inte gör rätt. Måste jobba mer.

Självledarskap! Ropar ledningen. Ni måste lära er att leda er själva! Vi utbildas i självledarskap samtidigt som antalet oavslutade ärenden växer och de missade samtalen och de frustrerade klienterna stadigt ökar. Ångesten över att inte kunna vara den jurist man önskar är konstant, liksom stressen. Och här är det lätt att känna att man själv är ett misslyckande. För svag, för stresskänslig, för dålig på att administrera. Man ser inte att det är systemet som är fullständigt galet, att inte en enda människa skulle kunna må bra och prestera i ett sådant system under en längre tid.

Det två år som egenföretagare har lärt mig är att jag kan lita på mig. Om jag känner att jag vill vila på soffan en stund efter ett tufft möte är det för att jag behöver det, inte för att jag är lat. Känner jag att jag vill gå hem kl 14 en tisdag för att mitt huvud helt enkelt inte kan formulera vettiga tankar längre beror det på att jag behöver det, inte för att jag är lat. Den här typen av självledarskap, den som omfattar det faktum att jag är en människa, har jag inte fått någon utbildning i. Ingen arbetsgivare har predikat storheten i att ibland känna efter och göra det som i stunden behövs för att må bra. Jag har jobbat mig igenom dagar med svår huvudvärk, jobbat fast jag egentligen bara har velat gråta. Bitit ihop och kämpat på. Det här sättet att jobba på är inte hållbart. Jag inser det nu.

Jag har aldrig tidigare orkat prestera lika mycket som jag gör nu. Orkat sitta lika många koncentrerade timmar som nu. Och jag mår bättre. Jag är mer i balans och jag presterar därefter.    

Vad två år med egen byrå har lärt mig är att jag inte är svag, för stresskänslig eller lat. Jag är en människa, en helt vanlig människa med helt vanliga och högst normala mänskliga behov.

Precis som du.

Min farmor och farfar levde enkelt men, för mig, storslaget. Småkakor och vända kragar. Bjudningar i finrummet med guldklockan, egenmålat porslin och ljusmanschetter i plast. En trädgård med persilja, potatis och sallad, ympade fruktträd och blomstrande kantrabatter.

Fördärva dig inte! ropade min farfar till mig under min lek i trädgården. Jag tyckte om det. Tyckte om att höra att han var rädd om mig. Farmor lekte med mig i vardagsrummet. Farmor och farfar läste sällan böcker men bokhyllan där var fylld med ord från arbetarförfattarna. Harry Martinson, ljudade jag fram från de vackra bokryggarna i duvblått med guldtext. Farmor gav gärna dockorna olika röster, trodde hon. I mina öron lät hennes lekröst alltid likadan, hög och pipig. Helt oavsett om hon var Ken eller Barbie. Det tyckte jag om, att hon försökte. När jag läser vissa böcker för mina barn, sådana som farmor har läst för mig, hör jag fortfarande hennes lekröst i vissa meningar. Hon läser tillsammans med mig och den kärlek jag då känner bredvid mina pyjamasklädda barn kommer hela vägen från två generationer bakåt och strålar ut mot nästa generation. Ett arv.

Min farmors och farfars arv till mig är värdefullt. Det ligger en trygghet i min mage som Elly och Åke har placerat där.

Generationerna före mig kommer inte att göra mig rik på materiella ting. Arvet efter dem har aldrig varit monetärt. Kanske, tänker jag, är det därför jag inte kan förstå varför det ofta går så snett.

Barn äger rätt att ärva sina föräldrar. Rätten att utfå sin laglott är absolut. Som förälder måste vi finna oss i att vårt barn har rätt att kräva 50% av våra tillgångar när arvet efter oss ska fördelas.

Den här latenta rätten att, när mamma och pappa är döda, få ta del av det som då finns kvar tycks kunna skapa en del oreda under tiden som föräldrarna fortfarande lever. Barn som upplever att de själva redan äger det som är föräldrarnas. Vi lånar jorden av våra barn-tänket när det har gått lite för långt. Barnen anser att de har rätt att kräva att få, rätt att kräva att få nyttja, rätt att kräva att få mer än någon annan, rätt att kräva att få lika mycket. Ett anspråk på det föräldrarna äger när föräldrarna fortfarande lever.

Det är inte ovanligt att vi möter föräldrar som lider svårt i en position mellan sina barn där konflikten grundas i att båda barnen anser sig ha rätt till någonting som föräldern fortfarande äger och nyttjar. Ett fritidshus, en skogsfastighet, smycken eller ett företag, till exempel. Föräldern sitter inte sällan i en fälla där alla vägar ut, som föräldern har makt över, leder till att åtminstone ett barn kommer att vända ryggen till och/eller skapa svår osämja mellan syskonen.

Vad ska jag göra? Hur kan vi lösa det här? Frågar den äldre mannen mig. Han har två barn, båda vill ha skogen. Ingen av dem vill äga den tillsammans. Mannen orkar inte längre, han vill få ett slut på den mångåriga konflikten. Det mesta i hans relation med barnen har de senaste åren kretsat kring just denna skog, på ett eller annat sätt. Alla steg framåt som han har rådighet över kommer att leda till en stor konflikt, en slitning inom familjen som han inte orkar bära. Men samtidigt, orkar han ägna sina sista levnadsår åt frågan om skogen? Nej, han vill bli fri. Att dö ifrån problemet är inget alternativ. Om han inte dör redan nu, säger han, för det vore kanske bäst. 

Det du kan göra, svarar jag, är att antingen fatta ett beslut och leva med konsekvenserna eller att inte fatta något beslut och leva med konsekvenserna. Det dina barn kan göra är att börja förstå hur deras konflikt kring skogen påverkar dig, förstå hur orimligt deras beteende är och börja kommunicera med varandra och med dig på ett lite klokare sätt. Sluta agera som om de hade en absolut rättighet att få någonting av dig. Berätta för dem hur du mår och hur deras agerande påverkar dig. Om det inte skapar någon förändring kanske du ska sälja skogen och använda pengarna till någonting som fyller ditt liv med glädje? Det är din fulla rätt att göra så.

Vad är mitt att begära? Jag tror att det finns en poäng med att undersöka hur ens egna tankar och känslor går kring den frågan, innan det är aktuellt att agera.

Vad är mitt att begära?

Varför är det mitt att begära?

Kan man se det på något annat sätt?

Vem vill jag vara i den här berättelsen?

Och vilket arv är det jag, i min tur, vill lämna efter mig?

Januari is upon us. Många av oss har nu vaknat upp från julens och nyårets tidvisa hysteri med något som kan liknas vid en baksmälla. Som att vakna upp och inte riktigt veta var man befinner sig och varför.

Men jo, vi har tillsammans vaknat upp till år 2023 med en förhoppning om att vi nu ska orka ta nya, friska, tag. Vad nu det betyder när allt av väsentlighet är precis detsamma som alldeles nyss och nysset dessförinnan. För de flesta av oss.

För andra av oss kommer dock våren med någonting helt nytt som vi kommer att tvingas förhålla oss till och hantera. Ett beslut har tagits om att någonting måste ändras. Ett beslut om att det är dags att separera. BOM! Livet ställs på ända, det mesta i vår vardag förändras i ett slag.

Januari är en av de månader då flest par ansöker om äktenskapsskillnad. Våren för en familjerättsjurist brukar därför till stor del fyllas med en blandning av tulpaner och hulkgråt, semlor och ilska, barmark och frustrationer.

Det kan vara otroligt smärtsamt att gå igenom en separation. Det är det mest plågsamma jag själv hittills har behövt göra. Jag tröstades då av många med ord som ”det går över” och ”det kommer att bli bra”. Men det var bara ord, floskler. Inte en enda fiber i min kropp kunde då tro att det var sant.

Tiden gjorde sitt jobb och nu vet jag att det är sant. Så till dig som befinner dig i en separation just nu: du kommer att ta dig igenom det här, det blir lättare och det blir bättre. En dag i taget.

Lite mer handfast vill jag även lämna dig två råd på vägen genom bodelningsprocessen. Råd som utgör ett koncentrat av vad jag lärt mig från ca 200 bodelningar. Inte bara mina egna.

• Separationen och dess orsaker är en sak, bodelningen en annan

I en bodelning kommer ni att behöva komma överens om fördelning av era tillgångar och skulder. Tillgångar och skulder ska redovisas, beräknas och fördelas. Lagen är en ledstång, ingen detaljerad matrix över hur varje enskild fråga ska hanteras. Vem ska få servisen som köptes gemensamt? Lagen tiger stilla och tittar på er med frågande ögon och ett uttryck som uttrycker just ingenting.

Om man då säger till lagen ”men eftersom Y var borta varenda kväll för att spela padel så borde jag få servisen” eller ”men eftersom det var X som var otrogen och ställde till med allt det här är det rimligt att jag får servisen” så kommer lagen att titta bort mot klockan, sucka, och vända tillbaka ansiktet mot dig med någonting uttråkat, nästan lite dött, i blicken. Lagen har inga känslor och den reglerar inte allt. I den mån det går (trots att det är svårt) försök att hantera bodelningen som just en fördelning av tillgångar och skulder i enlighet med lag, ni ska var och en få ca 50% av värdet av era totala tillgångar. Skit i servisen. Du kan köpa en ny, till exempel en snyggare.

Om det inte är möjligt för dig att tänka så, om allt litet blir väldigt stort och känslorna tar över – ta hjälp av ett ombud. Ombud är emotionellt neutrala, i stunden mer rationella och har din rygg.

•  Barnen framför allt, men vad är egentligen bäst för barnen?

Det är vanligt att en av parterna, för barnens skull, ger efter betydligt mer än den andra. Är beredd att låta den andra parten behålla bostaden till ett lägre pris än marknadsvärdet, till exempel. Eller är beredd att låta den andra behålla alla möbler och allt husgeråd och på egen hand bekosta inköp av nytt. Tanken är fin. Men det kan bli ett problem om endast en av två tänker på det här sättet. Båda parter ska ju trots allt även fortsatt ha hyfsat likvärdiga förutsättningar att utöva ett gott föräldraskap. Om en part köper huset billigt, för att barnen ska kunna bo kvar, och den andra parten därför inte ges rimliga förutsättningar att bygga upp någonting nytt kan denna obalans komma att skapa konflikter och svårigheter längre fram.

Bäst för barnen kan absolut vara att bo kvar i huset varannan vecka men troligen inte till vilket pris som helst. Ge och ta för barnens bästa. Ni är och kommer alltid förbli föräldrar på heltid, oavsett mammavecka eller pappavecka.  Och om det här är svårt – ta hjälp.

Ta hjälp gemensamt eller enskilt av till exempel familjeterapeut, kommunens familjerätt, psykolog och jurist. Och skriv inte på något bodelningsavtal i affekt eller för att få det gjort, se till att förstå dess innebörd först.  

Alltså: Ansträng er för att låta bli att sila mygg och svälja kameler. Eller på ren svenska – skit i detaljerna. Fokusera på det långsiktigt bästa för er båda och för eventuella barn. Ta hand om varandra även i bodelningen, framför allt om ni har barn tillsammans. Det kommer ni om två år från nu att tacka er själva och varandra för. Detta alltså helt oavsett hur dum i huvudet ni just nu tycker att den andra är. Och ta hjälp. Det är i vissa stunder nästintill övermänskligt att förhålla sig sakligt och rationellt och tänka långsiktigt när känslorna spränger inifrån och hela världen gungar under fötterna. Det är OK, kanske skulle till och med Dalai Lama behöva kämpa med sina känslor i ett sådant läge.

Det kommer bli bättre. Det kommer bli bra. En dag i taget.       

“We are on the highway to climate-hell, with our foot still on the accelerator” FNs generalsekreterare Antonio Gueterres.

Det är helg och årets första snö har fallit. De udda vantarnas tid är här, tänker jag och blänger på en stor samling udda vantar på hallgolvet. Jag har planerat mysiga aktiviteter med barnen. Jag vill fylla deras helg med fluff. Gosa in dem i filtar, ge dem grädde i den varma koppen choklad och överraska med sådana där minimarshmallows.

Jag filosoferar över orimligheten i att de udda vantarna alltid är fler än de som följs åt i ett städat par när jag får ett meddelande från en annan mamma. Den här mamman har en son på tre år som gärna vill ha ett syskon. Den här mamman har alltid velat ha en stor familj, många barn att gosa in i filtar, många udda vantar att förundras över. Nu skriver hon till mig och de andra mammorna i vår lilla grupp i förtvivlan. Hon vill så gärna ha ett barn till, längtan är så stor. Men hon tillhör dem som har läst klimatrapporterna och satt sig in i situationens extrema allvar. Hon är en av dem som är rädd för framtiden, en rädsla baserad på vad en hel värld av forskare enhälligt har kommit fram till. Hon är en av de många som inte tror att världens nuvarande makthavare kommer att lyckas vända skutan, att andra frågor står i vägen. Den här mamman vågar därför inte skaffa fler barn.

Om det här låter radikalt ber jag dig att, innan du för dig själv konstaterar just det och lägger saken åt sidan, läsa FNs klimatrapporter. Den senaste släpptes i år och kallas av FNs generalsekreterare för ”an atlas of human suffering and a damning indictment of failed climate leadership”.

Jag svarar henne och känner mig uppgiven. Jag gör det ganska ofta nuförtiden. Jag är upptagen av tankar på hur jag borde bidra och hur jag bäst kan skapa förändring. Jag är upptagen av tankar på var gränsen går för mitt eget engagemang i den här frågan. Vad är tillräckligt och finns det egentligen någon gräns för vad jag kan och bör göra?

Jag läser domen som föll mot aktivisterna som delvis blockerade en stockholmsväg i rusningstrafik, jag lyssnar på ett poddavsnitt där en av aktivisternas ombud utvecklar sin klients talan. Helt vanliga människor med helt vanliga jobb som på olika sätt kommit till insikt om att vi är på väg åt ett livsfarligt håll. Som har brutit ihop och kommit igen och som till slut landat i att de måste göra allt de som individer kan för att få våra makthavare att ta mänsklighetens största och mest akuta kris på allvar. De har sannolikt tänkt samma tankar som jag och landat i att de måste göra betydligt mer. De måste göra betydligt mer än de flesta av oss eftersom vi än så länge inte gör det tillsammans.

De dömdes för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. Sabotage är ett brott med upp till fyra års fängelse på straffskalan. Tidigare ostraffade fick dessa personer endast böter. Många av dem lovade i rättssalen att inte göra om det.

Ombuden argumenterade för demonstrationsfrihet och för att deras klienter agerat i nöd. De har på alla tänkbara sätt försökt att nå en förändring och väcka opinion. De har demonstrerat sig blå, skrivit insändare, fört politiska debatter, pratat med makthavare, undervisat andra. Ingenting de hittills har gjort har skapat någon förändring. Den där morgonen när de satte sig på motorvägen var det ingen av dem som egentligen ville vara där. Det var otäckt och obehagligt, långt utanför deras comfort-zon. De satte sig där i sina gula västar för att de upplevde att de inte hade mycket att välja på.

Det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort, skrev Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker vi alla måste göra nu. Hur mycket och vad beror på i vilken utsträckning vi hittills har orkat ta in situationens allvar men också på våra individuella möjligheter vad gäller tid, energi och övriga resurser. För vissa kan det handla om att väsentligt minska sitt flygande, se över hur man till vardags transporterar sig och införa köttfria dagar. För andra handlar det om att helt avstå flyget, ställa av bilen och endast äta vegetariskt. För några handlar det om att aktivera sig och utöva civil olydnad.

Men att inte göra någonting, att välja att inte sätta sig in i och förstå, att oreflekterat fortsätta flyga på långresor ett antal gånger per år som om inget annat än den egna personen spelar någon roll, det tror jag kommer att göra oss till små lortar i våra barn och barnbarns ögon.   

Jag bäddar in mina barn i filtar samtidigt som jag kämpar med mina orostankar. Jag lägger upp en plan för var gränserna för mitt eget engagemang ska gå under kommande år. Jag försöker att vila i att alla inte kan göra allt men att alla kan göra något och att det är tillsammans vi måste göra det. En för alla och alla för en. Det finns inget annat sätt.

De udda vantarna blev under helgen till fingerdockor och märkliga djur. Av kaoset på hallgolvet skapades en ny värld.  

”Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”

Det ni just har läst är portalparagrafen till diskrimineringslagen. En lag med sina rötter i FNs stadgar om mänskliga rättigheter, sprungna ur en förtvivlad önskan om att det som skedde innan och under andra världskriget aldrig skulle upprepas. Att inget land, ingen makt, någonsin igen skulle göra skillnad på folk och folk.

Samma lag önskar vår nye ordförande för justitieutskottet, Richard Jomshof, avskaffa. Intervju med Jomshof rörande just detta går att finna i tidningen Arbetet i artikel publicerad 3 oktober i år.

En av lagstiftningens grundprinciper är att en lag ska skydda och värna mer än den ska inskränka medborgarnas friheter. Jomshofs önskan om att skrota diskrimineringslagen borde rimligtvis grundas i att han anser att lagen skadar i större utsträckning än vad den gör nytta. Frågan är då bara, vem är det som skadas och hur?

Jag läser på SDs hemsida att SD som parti inte vill avskaffa diskrimineringslagen, de vill tvärt om utöka den. Utöka den genom att lägga till politisk uppfattning som diskrimineringsgrund.

Det här rimmar dock illa med vad som framkommer i ovan nämnda artikel i vilken jag läser att SD på sina landsdagar förra året fattade beslut om att avskaffa de enskilda diskrimineringsgrunderna och ersätta dessa med det mer svävande ”otillbörlig särbehandling”. Detta motiverat av att allmänna medel inte ska gå till att ”gynna enskilda grupper som för tillfället uppbär etablissemangets gunst”.

Vilka grupper, menar SD, uppbär då för tillfället etablissemangets gunst? Rullstolsburna?  Utrikesfödda? Transpersoner? Homosexuella? Kvinnor?

På SDs hemsida, under rubriken ”diskriminering” länkas till en motion där SD tycker till om vår grundlag, regeringsformen.

Regeringsformens portalparagraf anger att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.” I 2 § finns samtliga diskrimineringslagens grunder angivna, ett skydd som då alltså ska åtnjutas av ”folket”.

I sin motion anger SD att det bör förtydligas vilka som avses med ”folket”. SD vill tillföra ett inledande stycke som berättar om Sverige, svenskarna och allmän svenskhet. Efter denna introduktion ska det tydligt framgå att med ”folket” avses svensksvenskar ”det ska inte kunna ifrågasättas vilket folk det är som åsyftas.” SD vill definiera ”folket” och avgränsa detta ”folk” från andra. Andra som inte ska ges samma grundlagsskyddade rättigheter.

I motionen framgår även att SD vill att politisk uppfattning ska tillföras till diskrimineringsgrunderna samt att ”ingen får särbehandlas eller diskrimineras på grund av att denna betraktas av sig själv eller av andra som svensk.”

Är det ett vanligt problem?

Det verkar alltså som om SD tycker att det daltas lite för mycket med de grupper som av olika anledningar inte tillhör normen, att de åtnjuter samhällets gunst i för stor utsträckning.

Däremot, tycks SD resonera, bör mer gunst ges till människor som av sig själva eller andra betraktas som svenskar.

Jag tänker en del på Jomshof och jag tänker att, ur mitt perspektiv, uppbär såväl Jomshof som Sverigedemokraterna och de som av sig själva eller andra ser sig som svenskar, etablissemangets gunst. Helt utan hjälp av diskrimineringslagen. Att avskaffa diskrimineringslagen skulle, bland annat, innebära att de som stadigt uppbär samhällets och etablissemanget gunst, som till exempel ordföranden för justitieutskottet och Sveriges näst största parti, lättare skulle kunna behålla den makt som med det följer. Det motsatta skulle då gälla de som av olika anledningar redan i dag uppbär betydligt mindre makt.

Igen, vilken skada gör, enligt Jomshof, diskrimineringslagen och för vem?

Diskrimineringslagen vilar på våra grundläggande mänskliga rättigheter och jag är orolig för att dessa i inte tillräcklig utsträckning kommer att respekteras av kommande regering och dess stödparti. Portalparagrafen till FNs förklaring om mänskliga rättigheter får därför avsluta denna krönika, mer som en bön än som någonting annat.

”Alla människor är födda fria och med samma värde och rättigheter. Alla människor kan tänka själva. Människor vet vad som är rätt och fel och ska visa varandra respekt och hänsyn.”

Amen.

Jag har börjat tassa in i förklimakteriet. Det är kul. Symptom för närvarande: tidvis överhettad med ett allt mer oberäkneligt humör.

Det är lite som att vistas på en planet vars termostat tycks ha gått sönder, vars lungor börjar få svårare att andas och vars humörsvängningar blir alltmer oberäkneliga. Något vi ju alla kan känna igen oss i.

Jag läser på om förklimakteriet. Det är det vanliga tråkiga ni vet; rekommendationer om kost, träning och att stressa mindre. Jag är i grova drag beredd att följa rekommendationerna, jag är den enda som kan påverka situationen.

Jag läser på om den pågående klimatkatastrofen. Det är det vanliga tråkiga ni vet; rekommendationer om minskat bilåkande, inte flyga, minskad konsumtion, minskat matsvinn och hoppas på det bästa. Jag är beredd att följa rekommendationerna. Jag är dock inte den enda som kan påverka det här, jag är en av ca 7 miljarder.

Så vad har vi historiskt ägnat oss åt när en fråga inte är av privat natur och i händerna på en enskild individ utan i stället påverkar oss alla? Har vi skrivit artiklar i glossiga magasin om ”fem fördelar med att inte mörda” eller reportage om Angelica 52 ”Efter 20 år av bankrån inser jag att jag egentligen ville bli logoped”? Nej. Har staten gått ut med allmänna rekommendationer av typen ”det är tokigt att begå övergrepp mot barn – gör helst inte det”. Nej. Vi har lagstiftat.

Så här står vi nu med mänsklighetens undergång i sikte och 7 miljarder människor och en oerhörd mängd företag drivna i ekonomiskt vinstsyfte och ska försöka klara oss undan från att begå kollektivt självmord lite kvickt. Vad använder vi oss då av för att ändra riktning och komma undan med blotta förskräckelsen? Jo – i första hand lämnas råd och rekommendationer.  Här skulle jag vilja sticka ut hakan och säga – DET DUGER INTE!

Att allt för många företag baserar sin verksamhet på miljövidrig verksamhet, gör det till sin affärsmodell att flytta till länder med svag miljölagstiftning och att oljelobbyister är fler till antalet än övriga intressenter på internationella klimatkonferenser kan vi liksom inte avhjälpa med att följa rekommendationer så som att ta med egen påse till affären.

I december i år kan världens länder fatta beslut om att lägga till ecocid som brott inför den internationella brottmålsdomstolen, ICC. Det skulle innebära att den internationella domstolen skulle kunna hålla de högst ansvariga för grova miljöbrott juridiskt ansvariga med en straffrättslig påföljd. Det skulle alltså bli olagligt för bolag att ha en affärsmodell som medför storskalig miljöförstöring. Men vänta här nu. Är det inte redan det? NEJ. Men det låter ju oerhört märkligt. JA.

Att vi har en internationell lagstiftning som verkar avskräckande för de företag som bygger lönsamhet (personlig förmögenhet) på miljö- och människovidrig verksamhet och håller dem till svars vid överträdelser låter väl himla vettigt, eller hur?

För mig och, tror jag, de flesta andra låter det här som ett rungande ja tack. Men nu är det ju inte vi som bestämmer den här typen av djupt komplexa saker (läs no brainers). Det är världens länder (läs makthavare). Och där kan det ju vara lite svårt att tänka rätt nu och då, får man ju förstå. Det är ju så många parametrar att ta ställning till och väga mot mänsklighetens överlevnad. Så klart.

Jag förbereder mig därför redan nu på vad jag kommer att behöva göra om förslaget inte blir verklighet i december. Och jag har en plan: om förslaget röstas ner kommer jag inte ha något annat val än att bli aktivist. Klimatklimakterieaktivist. Fastkedjad genom vallningar och humörsvängningar ska jag sitta i de ansvariga makthavarnas vardagsrum och utgöra ett obekvämt och oberäkneligt inslag i familjens fredagsmys. Pendlande mellan själaglad och djupt vredgad via lågmält sörjande ska jag kräva att fönster öppnas och stängs i rätt intervaller. Tills de ber om nåd. Och här tänker jag att det vore fint om vi kunde bli ett gäng klimatklimakterieaktivister, alltid kul att göra saker tillsammans. Ni kan ju fundera på det, ni 40 + kvinnor i Värmland.

Vi möts upp i januari för att gå in på detaljerna.

Jag har suttit vid en badstrand och hållit in magen, känt mig plågsamt självmedveten när jag gått från min filt ner till vattnet. Nederdelen på bikinin åker alltid upp och in på fel ställen, sitter efter några steg aldrig som den ska. Måste rättas till. Liksom överdelen måste hållas koll på efter ett dyk ner i vattnet. Obekvämt. Hela upplevelsen är obekväm.

Våra lagar är stiftade av en folkvald lagstiftare, manglade genom olika instanser under många år. Utvecklade genom generationer, ständigt justerade och anpassade till rådande tider. Syftet med våra lagar är framför allt att skydda den svagare parten. Att möjliggöra ett rättvist och jämställt samhälle. Om man önskar en förändring, anser att en lag eller dess tillämpning är på tok kan man läsa lagtext, samla argument och arbeta för en förändring. Ett tufft jobb men det går att göra. Det du vill förändra är tydligt för dig och för andra, det står där svart på vitt.

Parallellt med min egen självmedvetenhet där på stranden har jag, helt per automatik, ägnat mig åt att tyst i huvudet tycka saker om andras kroppar. Det är ju oerhört skämmigt att erkänna, jag vill ju vara så mycket bättre än så. Men det är inte mindre sant för det. Och som vanligt när man som människa har en erfarenhet är man inte ensam. Så. Vems kropp är det då jag tänker saker kring? Jag är en heterosexuell kvinna, rimligtvis borde en strand fylld av halvnakna män få tankarna att dra i väg. Men nej. Manskroppen är fredad, jag ser den knappt. Jag är fullt upptagen med att känna kring min egen kropp och tänka kring andra kvinnors kroppar.

När lagar stiftas krävs en stor tydlighet kring frågan om vem man stiftar lagen för, vem vill man skydda? Vem vill man gynna och vem kan komma att missgynnas? Begränsar man någons frihet i allt för stor utsträckning? Är frihetsinskränkningen värd att göra i relation till lagstiftningens vinster?

Det finns ingen lag som anger hur våra kroppar ska se ut. Ändå känner många av oss skam eller skuld när vi inte ser ut som ”vi ska”. Ändå straffar vi varandra och oss själva med våra tankar och handlingar. Det är på sin plats att vi frågar oss – varifrån kommer dessa föreställningar om hur våra kroppar ska se ut? Vem gynnas och vem missgynnas? Vems frihet inskränks?  Och, är det värt det i relation till eventuell vinst? Vinst, i så fall, för vem?

De senaste åren har jag infört en nolltolerans mot mina egna negativa eller dömande tankar om andra kvinnors utseende och kroppar. Tankarna kommer alltjämt, som tankar gärna gör. Men jag skjuter skoningslöst ner dem och påminner mig om att den här ”lagen” inte har stiftats för att skydda någon svagare part eller möjliggöra ett rättvist och jämställt samhälle. Den här ”lagen” har genom årtusenden använts för att på alla tänkbara sätt minska friheten för kvinnor, minska kvinnors makt och inflytande över såväl sina egna liv och kroppar som samhällets utveckling. ”Lagen” har använts för att de som redan har mycket ska få ännu mer, för att tysta dem som tycker annorlunda, för att utöva makt för egen vinnings skull.

Jag påminner mig om citatet med för mig okänt ursprung ”Remember that all your insecurities were created in a boardroom full of men”. Jag påminner mig om den härliga känslan av kvinnlig gemenskap, om samtal om högt och lågt, djupt och ytligt, om stöttandet, peppandet och kärleken kvinnor emellan. Jag påminner mig om att den här ”lagen” varken är instiftad av oss eller för oss. Varje nedvärderande tanke jag tänker om en annan kvinnas utseende är en konsekvens av ett djupt destruktivt system som generationer och åter generationer av kvinnor har lidit under.

Det är hög tid att vi ser det här för vad det är, svart på vitt. Nämligen – ett skitihelvetepåhitt utan någon som helst förankring i den verkliga verkligheten. I vad det egentligen är att vara människa, att vara kvinna. På en strand eller någon annan stans.

Det är dags att vi synar bluffen och tillsammans förändrar ”lagen”. Det är dags att på allvar ifrågasätta av och för vem ”lagen” har stiftats. Bli medvetna om våra egna tankar, de frihetsbegränsande och kvävande. Skjuta ner dem när de dyker upp och sakta men säkert, inifrån och ut, gå med i den revolution som behövs för att vi alla ska kunna må bättre och få njuta av att ha en kropp att vara människa i. Ifrågasätta den djupt rotade och av någon annan påhittade ”lag” som gör oss mindre, får oss att må sämre och som begränsar vår frihet. Upp till kamp med mjukglass i hand och sand mellan tårna, eller tvärt om.

Systerskapets tid är nu.        

Maj alltså- vilken pruttig månad.

Jag hade förväntat mig glädjeyra, energiboost och en sån där go ”nu kör vi”-känsla.

Jag är besviken.

Jag är ju mest bara sliten och trött, håglös. Men jag har börjat få fräknar. Det är alltid något att glädjas åt.

Hur mår du i knopparnas och de ljusare kvällarnas tid? Pigg och glad? Eller har du också tänk tankar som ”kanske är det pollen som gör mig så trött” eller ”kan det vara post-covid?” eller ”börjar jag bli utbränd?!” eller ”det har ju varit mycket ett tag nu och med tanke på allt som pågår i världen…”.  Hej kompis, du är inte ensam.

Den där förväntan om hur saker och ting ska komma att bli. Den blir gärna till ett ”så här borde det vara” som inte sällan gör verkligheten till ett misslyckande. I våra huvuden. Vi dömer oss själva. Och mår ännu sämre. Det som egentligen är en period med låg energi, en naturlig och ofrånkomlig del av livet, förvandlas då snabbt till någonting betydligt större och mer komplext. I våra huvuden.

Kanske, sannolikt, hittar man då förklaringar utanför sig själv. Börjar irritera sig på andra, börjar se på sin partner med en mer skeptisk blick, blir mer irriterad på sina barn och sina kollegor. Väljer att missuppfatta, att mörkertolka. Den onda spiralen snurrar på tills vi har lyckats se den för vad den är. Eller helt enkelt bara fått mer energi, vilket de allra flesta av oss får. Förr eller senare. 

Som jurist jobbar jag till stor del med andra människors förväntningar. De flesta av oss som arbetar med människor gör ju just det. Jag är nog därför långt ifrån ensam om att uppfatta den plåga för oss alla som kan följa av våra egna förväntningar. Mina klienters förväntningar är inte sällan fullständigt rimliga, utifrån deras perspektiv. Men det är verkligen sant som det sägs, det är en sak att ha rätt/uppleva att man har rätt och en annan att få rätt.

En jurist är ingen trollkarl, lagen är inte optimalt tillämpar i varje enskilt fall, din motpart kämpar för vad hen upplever vara sin rätt och du för din. Era inställningar är aldrig desamma.

Vi tar en bodelning som exempel. Man har gift sig med förväntningar om sin partner, sig själv och sin framtid. Dessa förväntningar grusas. Det är inte ”som det borde vara” och verkligheten blir till ett misslyckande. I huvudet. Man dömer sig själv och mår dåligt, man dömer den andra och mår dåligt.

Man tar med sig den här känslan in i bodelningen, man lyckas inte komma överens. Tvärt emot vad man förväntat sig, tvärt emot ”som det borde vara”. Ännu ett misslyckande. I huvudet.

Nu tar man hjälp av en jurist med en förväntan om att juristen kan se till att det blir rätt, mitt rätt. Juristen lever inte upp till förväntningarna. Motparten är fortfarande dum i huvudet och nu är även juristen dum i huvudet. Typiskt. Inget blev som det skulle. Skulle för vem? Ok, som jag hade förväntat mig. Allt är fel i relation till mina förväntningar. I mitt huvud. Allt är ett misslyckande i relation till mina förväntningar och jag lider.

Våra förväntningar är bara tankekonstruktioner av den framtid vi tror på. Det kan på samma sätt vara negativa förväntningar om någons agerande eller av framtiden.

Hänger ni med? Vi borde alla gå i terapi. Själv jobbar jag en hel del på att vara trött och håglös trots att det är maj utan att fara i väg i tanken och döma mig själv för det. Eller tänka att det kommer att vara för alltid. Det är ett tillstånd lika naturligt som ”pigg och glad”. Och att det skulle vara ett misslyckande bara för att det inte blev som jag förväntat mig låter ju precis lika korkat som det är.

Huvudet kan ju hitta på vilka förväntningar som helst. Som att jag just denna sommar skulle få fräknar i form av små hjärtan över näsroten. Gulligt. Men nu har jag fått prickar. Igen. Typiskt. Livet är en radda misslyckanden om vi så önskar, hälsar huvudet.  

”Kanske om jag drar ur kontakten och startar om allt igen…”

Var en lika ovanlig tanke under 1800-talet som:

”Jag undrar hur det skulle bli om vi skiljde oss…”

Varför? Jo. För det fanns inga kontakter att dra ut till skrivare/datorer/annat tekniskt bös med tveksamt människogynnande ”funktion” på 1800-talet. I skrivande stund och i min mening – en beskrivning av ett paradisiskt urtillstånd.

Men vad det gäller tanken om skilsmässa var 1800-talet långt från ett paradisiskt urtillstånd. Framför allt om du var kvinna. Skilsmässor var i princip otänkbara. Du ingick äktenskap och blev superfast.

Att som kvinna vara superfast i sitt äktenskap var på 1800-talet sannolikt ännu värre än vad det är i dag. Som en fond åt jävligheten: det var kvinnans plikt att ställa upp på sex närhelst det så önskades, eventuella kondomer var sydda av tarmar, dina barn dog gärna ifrån dig i späd ålder, du skulle bära korsett och föda barn med träslev i munnen (eller om det inte fanns – någons sko). Härutöver – du var omyndig. I samma stund som du ingick äktenskap blev du omyndig.

”Intellektuellt och ekonomiskt omyndigförklarad” enligt Wikipedia. Smaka på den och bli provocerad.

Var din man en fyllehund som på vägen hem från krogen råkade sälja ett av dina barn för att kunna köpa gossebollsbyxor till ditt andra barn, som dessutom var för tighta, kunde du just inte göra annat än att le och hoppas på en snar död. I första hand för din man och i andra hand för dig själv.   

Inte konstigt då att det så kallade Stockholmsäktenskapet blev ett fenomen under senare delen av 1800-talet. Kvinnor såväl som män tog sig till Stockholm för att arbeta i den stad som hade växt fram till tonerna av industrialismen. Kvinnor såväl som män börjar tjäna pengar (kvinnor bara en bråkdel av vad männen tjänade men med en betydligt mer blygsam brännvinsbudget). Var du en ogift kvinna över 25 år var du ändå myndig. Och tjänade egna pengar. Äktenskapet blev därför på många sätt ett nerköp. För kvinnor.

Så, på slutet av 1800-talet började stockholmarna av bland annat ovan anledning att leva i synd. De levde i synd i vad som nu kallas för ett samboförhållande. Det här med att leva i synd innebar att de levde utanför systemet. Äktenskapet var då och är nu ett system byggt för att skydda den svagare parten. Det vill säga kvinnor och barn.

Barn föddes utanför äktenskapet och kvinnor förlorade hus och hem vid separationer. Vilket var extra tråkigt eftersom det var kvinnorna som förväntades sörja för barnen.

För den svagare parten blev alltså relationsstatusen i juridisk mening en fråga om pest eller kolera. ”It´s complicated” var samtligas relationsstatus på Facebook under 1800-talet.

Tråkigt, tråkigt, tråkigt blev det fram till 1987 då lagstiftaren helt enkelt gav upp. Folk slutade ju aldrig upp med att bilda familj utanför den äktenskapsrättsliga lagstiftningen. Tvärt om. Det blev alltmer populärt. Den svagare parten måste skyddas. Och vill inte medborgarna skydda sig själva genom att ingå äktenskap fick lagstiftaren styra upp genom att införa ett minimiskydd. Entré: Sambolagen.

Sambolagen är därför från början en typ av nödlösning för att den ekonomiskt svagare parten inte ska lämnas helt utan skydd. Lagstiftaren slog fast att åtminstone gemensamt anskaffad bostad och gemensamt anskaffat bohag skulle kunna delas lika vid en separation.

Det här är viktigt för oss att förstå. Sambolagen är en nödlösning som ger ett minimiskydd åt den ekonomiskt svagare parten. Vill man ha ett annat juridiskt skydd, som i att även andra tillgångar ska delas vid separation eller att man ska komma att ärva varandra får man helt enkelt gifta sig.

Att fortsätta vara sambo och samtidigt vara upprörd över att skyddet är så dåligt är ungefär detsamma som med mig och min helvetesmaskin till kopiator.  Jag startade eget, var snål och köpte billiga prylar och valde att inte köpa in någon IT-supporttjänst. Nu sitter jag här och förbannar 2000-talet och längtar tillbaka till en tid innan datorerna. Helt i onödan. Jag skulle kunna betala någon för att hjälpa mig med IT-supporten. Jag skulle kunna köpa en bättre skrivare. Den tjänsten finns och skulle ge mig exakt vad jag behöver. Jag vet ju det. Att det skulle vara det smartaste.

Så under tiden som jag funderar över det här med en IT-supportlösning kan väl ni, alla sambor out there, på allvar överväga att gå och gifta er.   

Vilka är vi egentligen?

Vi som å ena sidan startar krig och å andra sidan offrar våra liv för att rädda andra?

Mysteriet människan har förbryllat oss sedan urminnes tider. Är vi i grunden goda eller onda?

Hur vi väljer att se på mänskligheten påverkar såväl oss själva som mänskligheten i stort så det är klokt att väl tänka igenom sin egen ställning till den eviga frågan om ond vs god.

Om jag skulle välja att tro att de infekterade, konfliktfyllda och många gånger destruktiva tvister jag dagligen möter i mitt arbete skulle utgöra regeln för mänsklig interaktion skulle det sannolikt förändra mig i grunden.

På samma sätt, om jag tror att det jag hör om på nyheterna inte utgör undantagen utan regeln skulle jag till slut bli rädd för allt och alla.

I mitt jobb blir det så tydligt att en absolut sanning sällan finns. Varje part har en egen version av vad som har hänt och om vad som är rätt och vad som är fel. Det är ofta helt olika verklighetsuppfattningar som möts. De flesta har inget ont uppsåt, de flesta vill bara stå upp för sig själva och för vad dem tycker är rätt. Men parterna tolkar inte sällan varandras motstånd som ren och skär ondska. Det är vad de förväntar sig att se och det är just vad de får se.  

Om jag har en förväntan om att min syster, när arvet efter våra föräldrar ska hanteras, kommer att vara närig och kräva att få mer, hävda att de pengar jag fick av min pappa när jag var mellan jobb ska betalas tillbaka. Då skulle jag agera därefter. Jag skulle redan från början interagera med min syster på ett defensivt sätt, mitt tonfall, val av ord och mitt kroppsspråk skulle spegla vad jag förväntade mig av henne. Min syster å andra sidan kanske inte hade en tanke på att kräva mer men känner av mina signaler och reagerar på mitt bemötande. Hon känner att hon måste stå upp för sig själv, trots allt. 

Nocebo från latinets ”jag ska skada” är motsatsen till placebo ”jag ska behaga”. Placeboeffekten känner de flesta av oss till då den visar att vi genom att tro att vi är friska faktiskt kan bli friska. Noceboeffekten verkar i rakt motsatt riktning. Vi kan tänka oss sjuka. Våra förväntningar påverkar resultatet, kort sagt. Det här gäller såväl vår fysiska kropp som vårt psyke. Om jag tror att vi människor i grunden är goda, om jag möter världen med den inställningen, kommer jag säkert att åka på däng ett par gånger (undantagen), men majoriteten av tiden blir mitt liv enklare och trevligare att leva.

De låsningar jag många gånger ser i tvister mellan släktingar, syskon och före detta äkta makar tror jag till stor del beror på parternas förutbestämda uppfattningar om varandras agendor. Jag vet redan vad du kommer att säga och varför. Jag har redan bestämt att vi tycker olika. Jag har redan bestämt att du gör det du gör för att 1. Du är närig 2. Du vill mig illa 3. Du nog är lite psykopatiskt lagd. Det kan vara riktigt intressant att ha ett samtal med två motparter som säger precis samma saker om varandra.

Som avslutning vill jag på detta tema bjuda på en liten historia som florerat i litteratur och på nätet ett gott tag men som jag inte har funnit någon källa till, den återfinns bland annat i boken ”Humankind” av Rutger Bregman (lästips!):

En morfar sa en gång till sitt barnbarn: ”Det pågår en strid inom mig, en strid mellan två vargar. Den ena är ond, argsint, girig, avundsjuk, arrogant och feg. Den andra är god, lugn, kärleksfull, anspråkslös, generös, ärlig och pålitlig. De här båda vargarna slåss inom dig också och inom alla andra människor.”

Pojken tänkte efter en stund och sa: ”Vilken varg kommer att vinna?”

Den gamle mannen log.

”Vargen som du matar.”

Andel kvinnor av registrerade företagare i eget AB - 24%

Andel av aktiers totala marknadsvärde som ägs av kvinnor - 4%

Andel av Sveriges markareal som privatägs av kvinnor - 15%

Andel av privatägda lantbruk utifrån taxvärde som ägs av kvinnor - 19%

Andel kvinnor av fysiska personer som äger bilar - 35%

Den senaste tiden har jag umgåtts nära med tankesmedjan Ownershifts rapporter rörande ägandet i Sverige fördelat mellan män och kvinnor. Ett axplock av statistiken ser ni i ingressen ovan. Jag har inte kunnat låta bli att tänka tanken att vi kvinnor måste bli bättre på att ta för oss, vi måste skärpa oss och börja äga grejer. Den här tanken är inte ny och inte helt min egen. Jag har själv matats med den i större delen av mitt liv. Jag måste ta mer plats, stå på mig, förhandla och finna samma känsla av berättigande som många män i min närhet. Männen i min omgivning har varit de som satt exemplet för hur man gör när man gör rätt.

Jag har misslyckats.

Min 10-åriga dotter Ellen är ovanligt pigg en torsdag morgon. Anledningen är att det i dag är idrott i skolan. Hon hade idrott i tisdags och det var så himla roligt. De fick spela handboll. Handbollen spelades i halvklass och hon spelade med sina kompisar. Det var jätteroligt, kan inte jag se om hon kan börja spela handboll på fritiden?

Torsdag eftermiddag hämtar jag ett åskmoln från skolan. Kall är hon också, men det hör inte hit. Det hör till ämnet hurihelvetekanbarnettappabortytterligareettparvantar. Hur som helst. Det hade spelats handboll i helklass. Killarna hade bara passat varandra trots att idrottsläraren upprepade gånger skrikit ”passa den som står närmast”.  Trots att Ellen såg till att vara närmast mest hela tiden passades bollen till någon annan, kille, långt bort. Hon fick bollen liksom av ren tur en gång men sköt inte i mål. Det fick hon höra. Hon hade då tillsammans med några av tjejerna, och en av killarna som heller inte fick några passningar, bildat en pakt. Om de skulle få bollen någon gång skulle de bara passa varandra för att visa killarna hur det känns. ”Men det var ingen bra plan, mamma. Vi fick aldrig bollen”.

Här hör jag mig själv säga något i stil med ”OK, Ellen. Det är tufft och svårt och kämpigt det här. Men nästa idrottslektion vill jag ändå att du ska ta fighten. Ge inte upp!”.   

Men nej. Vad är det jag säger? Hur kan den uppkomna situationen vara Ellens att lösa? Ligger inte det här ansvaret någon helt annan stans? Är inte idrottslektionens syfte att vi ska lära oss tillsammans? Ska vi inte lära oss att passa varandra? Att alla ska vara med?

I Ownershifts rapport ”Varför äger kvinnor och män inte lika mycket än?” presenteras ett antal delförklaringar till varför ägandet är så pass ojämställt fördelat mellan män och kvinnor. ”Normer, diskriminering, arbetsmarknadsegregering, löneskillnader, kunskapsskillnader, självförtroende, nätverk och beteende är hinder som i hög grad samvarierar”.

Ellen är en tjej, normen säger att killar är bättre på sport. Ellen diskrimineras på idrottslektionen på grund av sitt kön. Löneskillnaden kan gå att översätta i att Ellen inte får bollen lika mycket som killarna och därför inte kan skjuta mot mål lika ofta. Att hon inte får bollen gör att hon tycker att bollsporter är tråkiga, hon avstår från att lära sig. Hennes självförtroende påverkas negativt, hon tror inte att hon kan. Det blir allt mindre roligt att ens försöka. Eftersom Ellen inte lär sig lika mycket och inte tycker att det är lika roligt väljer hon att backa undan, att avstå från att ge sig in i spelet. På fritiden väljer hon aktiviteter med sina kompisar som hon känner sig bekväm med. Hon och tjejgänget är inte ute hela dagarna och spelar landhockey eller kickar boll. Hennes nätverk kommer allt mindre att bestå av personer som kan lära henne någonting om bollsporter.

För mig synliggör förflyttningen från makro till mikro att det här med jämställdhet är ett gemensamt problem. Att män äger betydligt mer än kvinnor är inte endast kvinnors problem att lösa. Det handlar inte bara om att kvinnor på individnivå ska ändra sitt beteende. Alla måste vi chippa in.

Jag måste ta ansvar för att ge min dotter kunskap om vikten av ägande, av strukturer och normer, av ekonomi och juridik. Hade jag en son hade jag behövt lära honom detsamma. Samt fått honom att förstå vikten av att passa den som står närmast på idrottslektionerna, i skolan och i ett framtida yrkesliv.

På en övergripande nivå måste spelets regler vara tydliga för alla att se och förstå. De måste förtydligas och upprepas om och om igen. Lagstiftning är för detta ändamål ett utmärkt verktyg. Liksom fördelning av offentliga resurser och ett jämställdhetsfokus i alla beslut som tas.   

Det här är vårt gemensamma problem att lösa genom allt från idrottslektioner i lågstadiet till lagstiftning och vidare in i evigheten.

Jag är skild med två barn och har en särbo med två barn vars mamma bor med en ny sambo som har två barn vars mamma har en ny relation med en man med barn. Min exman är särbo med en kvinna med ett barn. Som har en pappa.

Så när mitt Covid-snabbtest visade en svag och knappt synbar liten röd rand startade en kedjereaktion som till slut kom att omfatta inte bara min utan ett antal familjer runt om i Karlstad.

Eftersom jag i just den här Covid-härvan tycks vara den första med symptom känner jag stor samhörighet med den här stackars första kinesiska fladdermusen med halsont och diarré som på ett eller annat sätt råkade starta en pandemi. Det känns ju inget bra, för någon av oss.  Så, med stor ödmjukhet för att jag kan ha ställt till det för många i den här bonusfamiljskedjan tycker jag ändå att det här Covid-eländet sätter fingret på någonting ganska fint.

Alla parter i kedjan av familjer, nya som gamla, är på olika sätt beroende av varandras välmående. Och i den kedjan som jag är en del av har det självklara fokuset för alla parter blivit tydligt: barnen. Och toapapper.

Jag har sedan min separation tänkt en tanke många gånger som jag ännu inte har agerat på men som nu aktualiserades i och med att jag under ett par timmar natten mot torsdag hade anledning att tänka på döden.

När jag dör kommer mina barn att ärva mig. Kapitalet kommer att placeras på ett spärrat konto att plocka ut när de fyller 18 år. Min livförsäkring kommer att tillfalla mina barn på samma villkor. Det här är inget unikt för mig utan gäller alla som inte är gifta med sina barns medförälder.

Är det vad som är bäst för mina barn? Då jag var gift med deras pappa var det självklart för mig att han skulle ärva mig och ta del av min livförsäkring. Kapitalet skulle sedan av honom användas för mina barns bästa. Att låta en livförsäkring falla ut till sin exman eller att testamentera en del av arvet till barnens andra förälder även efter en separation är ovanligt. Jag har aldrig varit med och skrivit ett sådant testamente eller hört det diskuteras.  Men om barnens bästa är vägledande och jag har en medförälder jag litar på – borde det då inte vara rimligt att jag ser till att barnens medförälder har möjlighet att bo kvar i huset även om han behöver gå ner i arbetstid? Eller möjliggöra för honom att ta ledighet på barnens skollov?   

Försäkringsbolag borde ta fram ett koncept för en ”medförälderförsäkring”, en livförsäkring som faller ut till medföräldern oavsett om man lever tillsammans eller inte. Med det uttalade syftet att pengarna ska användas för barnens bästa. Tänk så fint att samtidigt som bodelningsavtalet skrivs under även teckna en livförsäkring till förmån för varandra och med barnens bästa för ögonen.

Den nya familjebildens fokus i juridiska diskussioner handlar ofta om att trygga den nya partnern. Att för barnens skull även trygga den gamla partnern talas det däremot inte om. Fram till nu, hoppas jag. För om du som frånskild med omyndiga barn liksom jag ägnar några timmar av en Corona-natt åt att tänka på döden uppmuntrar jag dig att tänka på hur din död kan komma att påverka hela din kedja av mer eller mindre hushållsnära kontakter. Kanske finner du då, som jag, att dina barns medförälder skulle få det tufft på egen hand och skulle behöva lite hjälp.  

Den hjälpen skulle kunna bestå i en utfallande livförsäkring eller ett arv. För som man säger – är man nära nog att ge någon Covid är man nära nog att ge densamma lite omtanke.

Nu är det jul igen och så vidare. Smaken av skumtomtar, doften av hyacint och synen av julbelysning i alla hem med bundna elavtal.

I mitt hem med rörligt elavtal är vi hemma med förkylning igen och leker strömavbrott. Säsongens fjärde par nyinköpta varma vantar är borta. Nyheterna har jag tagit en paus ifrån, jag blir bara ledsen. Det är mörkt utanför fönstret, vi har en mus i förrådet. Förkylningarna tycks oändliga. Ibland är det lätt att misströsta. Och det brukar jag också passa på att göra lite inemellan. Det kan ibland kännas så mörkt och segt, så långt från en positiv förändring och så tröstelöst.

Men när man har gottat omkring i sitt mörker en stund får man ju ta och rycka upp sig, det inser man ju helt på egen hand. Det blir till slut dags att leta efter något lite ljusare att stirra sig blind på. Så som att Kina i år meddelat att pandan inte längre är utrotningshotad, till exempel. Årets sista krönika tillägnar jag därför alla, som liksom undertecknad, närmar sig julens fröjder i ett mentalt Ior-tillstånd. För allt går faktiskt inte alls åt helvete utan snarare i tvärt om. Tro det eller ej, sa Ior.

Under tiden som vi andra har tagit hand om sjuka barn, jobbat halvt på distans och i bästa fall bundit våra elavtal har engagerade människor som önskar att världen ska bli lite ljusare och lättare att leva i jobbat på för allas vårt bästa. De har argumenterat, de har kampanjat, de har skrivit debattartiklar, de har förhandlat, de har pratat sig blå för vad de tror på och de har bidragit till en förändring till det bättre för oss alla. Man får tacka och bocka.

Jag tar på mig tomteluvan, tänder ett ljus, önskar god jul och presenterar med glädje ett axplock av årets goda lagstiftningsnyheter från oss alla till er alla:

Från och med i år är det straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vålds- och sexualbrott i nära relationer. Det är alltså ett brott även mot barnet när pappa misshandlar mamma i barnets närhet. En självklarhet kan tyckas och, tänker jag, lite som när hjulet en gång uppfanns ”men å, var det så enkelt. Känns så självklart!”.

Barnens rätt stärks i vårdnadstvister. Dessa plågsamma, långdragna och på alla sätt och vis energislukande tvister föräldrar emellan. Processer som ibland förs på mycket goda grunder och ibland på inte lika goda grunder. Lagändringarna innebär bland annat att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är just barnets bästa ska det fästas vikt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller på annat sätt far illa. Barnets rätt att komma till tals, uttrycka sin vilja och ge sin syn på saken liksom att få information stärks härutöver ytterligare.

Från EU kommer även två positiva nyheter in i svensk lagstiftning från och med i år. En ny visselblåsarlag kommer den 17 december (om allt går väl) att ersätta den gamla. Syftet är att skydda den som inom en verksamhet slår larm om missförhållanden och oegentligheter och att underlätta för personal eller andra berörda att faktiskt kunna slå larm. Detta bland annat med en ny skyldighet för arbetsgivaren att inrätta en intern visselblåsarfunktion som ska ta emot, följa upp och återkoppla.

EU:s engångsplastdirektiv implementeras i svensk lag i syfte att helt fasa ut engångsplasterna på den europeiska marknaden för att ”minska nedskräpning och främja en cirkulär ekonomi”. 2021 får vi därför vinka hej då till bland annat våra bomullstops i plast.

Och sist, men inte minst, har vi 100 år efter rösträttsreformen fått oss en kvinnlig statsminister. Sveriges statsminister heter nu varken Göran, Bo, Sören, Sven, Conny eller Mats. Hon heter Magdalena. Ytterligare ett glastak är krossat vilket bara det gör att allt känns lite ljusare och mer hoppfullt.

Och som en julhälsning från min inneboende Ior till er, en dikt av Erik Blomberg som i alla fall ger min tillfälligt så dystra sinnesstämning någonting att bita i:

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

I ljusa irisringen, du bär en mörk pupill.

Ty mörkt är allt som ljuset, med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

God Jul!

Jag ringer på dörren och väntar en stund innan jag sätter nyckeln i låset. Hälsar när jag kommer in ”Hej, jag är här för att hjälpa till. Hoppas att det är OK”. Alltid lite rädd för att någon kommer att svara. Jag skulle inte hantera det bra.

En del av mitt arbete går ut på att vara en av de första på plats i hem vars ägare nyligen avlidit. Att tassa in i ett hem som plötsligt har lämnats, ibland mitt uppe i vardagsstöket. I dessa hem känns det många gånger som att tiden går att ta på, att den liksom håller andan. I väntan på vad? Doften av någon annans liv som nu inte längre är. Jag letar igenom lådor efter ett testamente. Letar efter ledtrådar efter anhöriga, adressen till den där sonen i Tyskland som flyttade för 40 år sedan och nu inte går att finna. Efter systern som kan befinna sig varsomhelst förutom i Sverige och som nu är den enda arvingen, om hon fortfarande lever.

Jag är där eftersom det inte finns någon annan. Och ett liv måste avslutas.

Ibland finns en granne, en god man eller bekant som kan ge personen vars hem jag besöker liv för mig. Många gånger finns inte ens det och personen ges konturer och färg enbart genom de föremål jag ser i hemmet. Hemmen är av vitt skilda slag men ger mig alla den intensiva känslan av ensamhet. Och utsatthet.

Det här är inte ovanligt. Jag börjar vänja mig vid själva arbetsuppgiften men det berör mig fortfarande djupt. Ett hem fullt av minnen och fotografier från ett helt liv som ingen längre vill se.

Vi människor är flockdjur. Social exkludering aktiverar samma delar av hjärnan som fysisk smärta. Att bli utstött från gruppen eller inte känna sig önskvärd, att sakna sammanhang och uppgift, kan på goda grunder vara en av de mest grundläggande rädslor vi människor har. Och var, back in the days, ett av de värsta straffen. Utstött från din grupp kunde du inte räkna med att överleva länge.

Forskning visar att ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och högre än fetma och fysisk inaktivitet. Ofrivillig ensamhet ökar risken för bland annat hjärtinfarkt, stroke och demens. Och, så klart, depression. Ofrivillig ensamhet dödar och i SCB:s senaste kartläggning publicerad 2019 framkommer att hela 15 % i åldersgruppen 85 + lider av social isolering och ofrivillig ensamhet. 

Hur har vi kunnat hamna här? Jag har inget facit men tänker, som så många andra, att någonting större är skevt med den tid vi lever i. Vi har sedan länge fokuserat på tillväxt och materiell utveckling, innovationer och effektiviseringar. Vår materiella status är god, våra liv är bekväma och vår läkarvård håller en hög kvalitet. Många av oss har råd att ensamma stå kostnaden för våra hem, köpa säsongens trendplagg och äta mat tre gånger om dagen. Allt är i princip väl. Men vilket är priset vi har fått betala? Kan ensamhet vara ett av dem? Och hur högt är i så fall priset?

Helt oavsett samhällsutvecklingen och vad vi som samhälle har fokuserat på i några hundra år är vi människor alltjämt desamma. Med samma grundläggande behov. Inget av dessa är effektivisering, mätbarhet, konsumtion och digitalisering. De är och kommer att förbli några helt andra. Bland dem inkludering och delaktighet. Och i dessa nyligen lämnade hem fulla av minnen ingen bryr sig om blir ensamheten så definitiv att jag har svårt att tänka annat än att vi har gått vilse. Frågan är bara, på väg mot vad?

Skuld och skam. Så mycket skuld och skam i våra liv. Som å ena sidan pushar och å andra sidan bromsar. Känslor som sipprar in i livets alla skeenden, i stort såväl som smått och som så mycket annat, växer av tystnaden och den mörka platsen längst in i garderoben. Skuld och skam går hand i hand med tron på att alla andra kan, alla andra fixar, alla andra orkar, alla andra förstår, alla andra gör. Vi tror på så mycket som rakt igenom är skit och påhitt och dumheter. Vi underhåller de här dumheterna och den här skiten tillsammans.

Jag önskar att vi i stället kunde släpa ut skiten i ljuset och ge den en rak höger och vänster och upp och ner. Skjuta ner skiten och därefter leva lite friare, alla, tillsammans. Rensa ut alla påhitt om vad vi borde och ska för att ge plats åt och kraft till att ta tag i det som faktiskt ger oss kontroll och makt över våra liv. VÅRA liv. På riktigt.

Jag slötittar på nyhetsmorgon, vi ska lära oss att höstduka rätt. Jag får reda på att vita ljus är ute, att bivaxljus är det bästa, att man bör duka med kål och pumpor (inte orangea för det är för tidigt än) och att man bör göra lunch av dekorationen dagen efter. Man ska fynda det rätta vintageporslinet på loppisar att kombinera med en ny duk i ekologisk bomull, mönstrad duk gäller i år. Tre rätters är det rätta och man ska sitta länge. Gärna förflytta sig till ett eldfat i trädgården till efterrätten för att bjuda på fondue. Här någonstans har jag mentalt gått bärsärkagång. Hur i helvete går det här till?! Hur har någon mage att offentligt mena, 2021, att det här är att rekommendera?

Vem ska handla ljus i rätt material och färg, hitta rätt vintageporslin och inhandla tjusiga matpumpor i lagom storlek att matcha den mönstrade duken i ekologisk bomull med? Vem ska planera för och laga de tre rätterna, rodda eldfatet i trädgården? Hon som samtidigt jobbar heltid, städar, tvättar, planerar och lagar vardagsmaten, är hemma med sjuka barn, hämtar och lämnar på förskola och skola? Hon som dessutom förstår att hon bör se ut på ett visst sätt, raka benen, var hel och ren och ”rätt”? Hon som om hon inte orkar allt detta känner skuld och skam? Helvete! Det är djävulskt. Det borde vara förbjudet att sprida ett budskap som säger att det här är en bra middag. Korv med bröd med folk du gillar – det är en minst lika bra middag. Som du dessutom kommer att orka njuta av. Upp till kamp mot de här påhittade måstena och den skuld och skam som får oss att tro på sån här skit och driver oss in i utmattningen.  

Kvinnor i Sverige får 70% av mäns livslöner, vi arbetar mer deltid, är sjukskrivna i högre grad, utmattade i högre grad och får i högre grad en skitpension. Ingen dukning i världen råder bot på detta. Tänk om vi i stället kunde lägga alla idéer om hur vi ska vara och vad vi ska orka åt sidan och i stället fokusera på att skapa en trygghet för OSS och en hållbarhet i våra liv, nu och framåt. Spara energi till att göra aktiva val för oss själva.

Jag har märkt att vår skuld och skam bromsar oss även här. Vi får höra att vi ska tänka på pensionen, börja spara i aktier och fonder, se till att avtal skrivs i vår relation, se till att dela på VAB och föräldraledighet. Gör vi inte det känner vi skuld och skam, känner oss dumma. Alla andra pensionssparar ju, alla andra fattar börsen, alla andra står upp för sig själva i sina relationer.

Nej, det är fake news. Du är inte dum, alla andra gör inte ovanstående. Alla andra har inte fattat mer. De allra flesta är precis som du. Och nu och framåt är det som gäller. Har du inte börjat pensionsspara när du är 45? Skit i skammen och börja nu. Vet du inte hur? Boka tid på banken och ta hjälp. Har du varit hemma längst med barnen, jobbat deltid och tagit mer VAB? Ok, men härifrån och framåt är det som gäller.

Ta hjälp av en jurist – vad kan ni göra för att kompensera dig för allt det här arbetet? Du kommer då bland annat att få höra att din make kan föra över del av sin premiepension till dig. Och att ni gemensamt kan pensionsspara åt dig. Du kommer att få höra att du kan välja att lägga DINA pengar på ditt sparkonto i stället för att ensam stå för barnens kläder, mat och heminredning. Du kan stå som ägare på bilen, du kan vara den som jobbar heltid. Härifrån och framåt. Skit i skuld och skam. Antigen tar du tag i detta själv, tillsammans med din respektive, tillsammans med dina väninnor eller tillsammans med bank och jurist. Du har makten, den är din att ta. Ta den och skit heligt i bivaxljus och trerätters middagar med eldfatsfondue.

Du är viktigare än vilken middag som helst. Alla dagar i veckan!

Det hela började med att jag inte kom i mina kläder. Att det plötsligt blev så väldigt uppenbart att jag gått upp i vikt under sommaren. Detta trots att jag hade lovat mig själv att motionera mer och SLUTA skåpsäta. Parallellt med att FN:s klimatrapport släpptes gick jag således omkring och förbannade mig själv. Inte nödvändigtvis för viktuppgången som sådan utan för min uppenbara oförmåga att använda mitt huvud till konsekvenstänk. Jag vet ju att det är bra att motionera, inte bara för byxornas skull utan för allt. Man blir gladare, smartare, snällare och lever längre. Men ändå. Jag kan inte knäppa byxorna.

Parallellt med mitt förbannande över min egen oförmåga att göra det jag vet är det bästa för mig och min omgivning släpptes alltså klimatrapporten. Vilken, på goda grunder, gjorde mig rädd och förbannad. Det är möjligt att jag passade på att bli lite extra förbannad eftersom jag då kunde lägga min ilska utanför min egen person, vilket undermedvetet kan ha känts som en viss lättnad. Jag ägnade hur som helst stor tid och mycket energi åt att vara förbannad på alla dårar som tar flyget till ett par solresor om året, kör onödigt stora bilar, investerar i kol och olja och alla företag som får oss att tro att vi måste konsumera. Men när jag hade kört igenom den här listan på ”andra” att skylla på landade jag med huvudet före i min egen person, igen. För var det inte jag som tagit bilen till Bergvik för att köpa nya byxor? Och köpte jag inte två par märkligt billiga byxor och åt jag inte importerade vindruvor i bilen på väg hem? Jo. Så väldigt korttänkt, så dumt.

Mot dumhet i allmänhet finns ännu ingen lag. Lagstiftningen har dock sedan urminnes tider (nåja) använts för att hjälpa oss att agera mindre korkat. Den har sagt åt oss vad vi inte får göra så att vi istället ska ägna oss åt det som av tiden har uppfattats som det minst korkade alternativet. Birger Jarl, till exempel, var på 1200-talet en man som var före sin tid då han instiftade kvinnofridslagen. Han satte därigenom effektivt stopp för den av många så uppskattade sysslan brudrov. Kvinnofridslagen angav att det var förbjudet att kidnappa kvinnor för att sedan gifta sig med dem. Detta förbud fick männen att tvingas bli mer kreativa och chokladen uppfanns. Nej, nu ljög jag. Bion uppfanns. Alla män blev säkert inte så nöjda med detta men med tiden förändrades, mycket tack vare lagen, vår syn på att kidnappa kvinnor.

Tobakslagen från 1993 är ett annat exempel. Jag minns själv att det var ett himla liv innan den blev verklighet men idag kan man nästan skratta åt att det ska krävas en lag för att få oss att avstå från att röka i ”lokaler som är avsedda för barnomsorg” och ”lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård”. Alla rökare blev säkert inte nöjda men idag ses det som en självklarhet. En självklarhet på samma sätt som att barnaga inte är OK, att våldtäkt inom äktenskapet inte är OK och att alla inte fritt får köpa och äga vapen, till exempel. 

Nästan all lagstiftning som har inneburit att vi måste tänka om, tänka nytt och som kräver av oss att gå åt ett annat håll har känts. Det har innan lagarna trätt i kraft kämpats och brottats och utståtts spe och hån och hot och våld. Politiker som varit tidiga på bollen och stuckit ut hakan och sagt ”vi ska inte slå våra barn” eller ”vi ska inte våldta våra fruar” har fått pisk av en allmänhet som tycker tvärtemot. Eller som tycker precis detsamma men som är rädda för att få sina friheter begränsade. Man kan ju få feeling.

Att lagstifta mot dumhet är därför något av ett skitjobb. Ett skitjobb som brukar löna sig men som kräver mycket av alla dem som 1. ser problemet 2. arbetar för förändring.

Jag sitter ju här och skäms i mina billiga men lagom stora byxor. Jag skäms för att jag inser att jag bara kommer en bit på vägen på egen hand. Jag behöver ett samhälle med politiker som vågar vara obekväma och som orkar ta skitjobbet med att genom lagstiftning förändrar spelplanen, dra upp riktlinjer och peka mot ett mer önskvärt beteende. Jag är på, fast jag kanske kommer att beklaga mig lite längst vägen, precis som de flesta andra. Fullt medveten om att smakar det så kostar det. Både med viktnedgång och klimatomställning. 

Filmen öppnas med en inzoomad bild på en pollentung humla som surrar omkring bland blommorna i en skreva i den stenhäll som tar oss ner till vattnet. Till familjens badställe.

”Lätt att ta sig i och svårt att ta sig upp” hojtar de vuxna och skrattar åt farbror Kent som skaffat sig en coronamage och just den här sommaren har extra svårt med att ta sig upp ur vattnet. Farbror Kent kämpar och de vuxna funderar på om det är dags att hjälpa till. Men samtidigt njuter de lite av att han just nu ser ut som en baktung säl, det var ju ändå han som utan att fråga övriga i familjen grävde upp rosorna runt lillstugan och bytte ut matbordet till ett nytt från IKEA. Han kan gott få kana omkring en stund till. Det gamla bordet dög fint.

Kameran tar oss upp för hällen, genom dungen, över gräsmattan bort till dasset i skogen. Lisbeth har stängt in sig, vill vara ifred säger hon. Hon säger också att det här är sista sommaren hon är i stugan tillsammans med hans familj. Kanske också sista sommaren hon är i stugan tillsammans med honom. Nu orkar inte Lisbeth mer. Till råga på allt elände luktar dasset dass och pappret som har stått där sen förra sommaren är gulnat och skrynkligt av fukt. Allt känns fult, det är för varmt. Lisbeth vill hem.

Ljud från sågande och bankande tar oss vidare genom den lilla skogen till ett glas med saft. En fluga har dött i glaset. Bakom saftglaset byggs ett nytt hus. Ett sånt där modernt med stora glaspartier ut mot vattnet och öppen planlösning. Han är rödbränd på axlar och rygg. Hon har en solhatt och känner sig härlig.

I skuggan under träden en bit bort hukar en jurist, kamouflerad med ormbunksblad och något annat grönt som kliar. Juridikens David Attenborough. Hon ska snart berätta för alla som önskar höra vad allt det här har med juridik att göra.

Kamerateamet återvänder till Kent. Han har bytt taktik. Nu låtsas han att han inte alls vill komma upp utan att han bara stretchar. ”Börjar bli riktigt skönt” hojtar han, märkbart blå om läpparna. Juridikens David Attenborough tar plats framför kameran med ryggen vänd mot Kent och börjar prata:

Att äga sommarstuga tillsammans med Kent

När man äger tillsammans gäller att alla beslut ska fattas i gemenskap. Alla ska ge sitt godkännande. I alla frågor. Enda undantaget är panikåtgärder i stil med att laga läckande vattenledning eller släcka en brand. Farbror Kent struntade i detta när han grävde upp rosbuskarna och köpte ett nytt bord. Det får han sota för nu.

Om man som delägare av en fastighet tycker att det här med att alla alltid ska vara överens i alla frågor känns svårjobbat kan man tillsammans upprätta ett samäganderättsavtal i vilket man kan komma överens om att vissa beslut kan fattas enskilt inom vissa givna ramar eller att alla stora beslut fattas gemensamt vid ett årligt möte i vilket arbetsuppgifter och kostnader fördelas.

Kent anser sannolikt att om han inte arbetar och styr upp så gör ingen det. Kanske börjar Kent känna en viss bitterhet över att det alltid är han som måste göra allt. Kanske kommer Kent att hävda att han borde få ersättning för allt detta slit. Det är ändå till gagn för alla och har höjt värdet på fastigheten. Om Kent uttrycker en sådan vilja kommer han sannolikt att få ett blankt nej. Däremot, om han lyfter den här frågan i samband med att ett samäganderättsavtal upprättas, skulle man på förhand kunna komma överens om att ersättning ska utgå till den eller de som utför vissa arbetsuppgifter, eller till den som lägger ner mest tid.

En annan delägare, Maj-Lis, äger en mycket liten andel av fastigheten. Hon har ärvt den av sin make. Hon är aldrig där, bor i Spanien, och har ingen kontakt med övriga delägare. Maj-Lis har gett uppdrag åt en advokat att rädda henne från delägandet. Advokaten tar lagen om samäganderätt till hjälp och ansöker hos tingsrätten om en god man som ska bli satt att sälja fastigheten på offentlig auktion. Hela fastigheten. Varpå delägarna, om de vill fortsätta äga, måste buda tillbaka fastigheten i konkurrens med andra i en öppen budgivning. Hur kunde Maj-Lis göra såhär mot de övriga? Borde hon inte ha frågat dem om de ville köpa hennes andel först? Jo, det borde hon men hon har ingen skyldighet att göra det. Om det i ett samäganderättsavtal hade skrivits in att man måste fråga övriga delägare om de önskar köpa andelen innan man går ut på öppna marknaden eller åberopar lagen om samäganderätt hade denna situation inte uppstått.

Att vara gift med Lisbeth

Kameran tar oss vidare till dasset. Dörren står och slår i vinden. Lisbeth är borta, hon har åkt hem och kommer aldrig mer tillbaka. Hon kommer istället begära skilsmässa. Och trots att det är maken som har ärvt andelen i stugan och äger den själv kommer Lisbeth att ha rätt till 50 procent av värdet på hans andel. Med tanke på stugans läge och den effekt pandemin har haft på fritidshusmarknaden kommer värdet på stugan att vara förvånansvärt högt och det kommer därigenom bli tufft för exmaken att få loss de pengar som Lisbeth har rätt att kräva. För att förhindra detta hade exmaken och Lisbeth kunnat upprätta ett äktenskapsförord varigenom hans andel i stugan blev hans enskilda egendom. Lisbeth skulle då inte ha rätt till att ta del av stugans värde.

Att bygga fritidshus med sin sambo

Kameran tar oss bort till det härliga paret som bygger nytt. Här är allt fortfarande frid och fröjd. De är nyblivna sambos och väldigt förälskade. Om tio år kommer det dock att börja trassla och man väljer att gå skilda vägar. Hon kommer att förlora mest på det, rent ekonomiskt. Tomten huset byggs på ägdes innan byggnationen av honom. Huset kom därför att ägas av honom. Eftersom det var tydligt att det var ett gemensamt projekt var det inget hon tänkte på. Hon använde sina besparingar på samma sätt som han använde sina. Huset var ju deras. När separationen blev ett faktum fann hon att sambolagen inte hanterar annat än gemensam bostad (inte fritidsbostad) och gemensamt bohag (i bostadsfastigheten). Hon har kastat pengarna i sjön och han vill inte ge henne dem tillbaka. Det hade, för hennes skull, varit klokt att antingen se till att äga fastigheten tillsammans eller att se hennes ekonomiska bidrag till stugan som ett lån till honom. Dokumenterat i en revers med ränta att kräva tillbaka vid eventuell separation.

Det prasslar till i skogen och juridikens David Attenborough får syn på ett rådjur med två rådjursungar. Fokus tappas och hon försvinner iväg in i skogen. Kamerateamet hänger inte på. De skyndar istället iväg för att hjälpa farbror Kent upp ur vattnet. Tack, huttrar Kent, nu ska jag se till att vi upprättar ett samäganderättsavtal. Kamerateamet applåderar. Alla stämmer upp i sång. Någon dansar. Glad sommar!

Jag brukar undvika att sätta mig i knät på mina medresenärer när jag åker kollektivt. Därigenom undviker jag också effektivt att låta mig styras av ett begär att stoppa in pickles i deras näsor.

Det finns, såvitt jag vet, ingen lagstiftning mot exakt det här beteendet. Kanske skulle jag inte göra någonting direkt olagligt. Men jag skulle göra bort mig något extraordinärt, jag skulle sannolikt bli utskälld och ifrågasatt, jag skulle skämmas och jag skulle, om jag återberättade vad jag gjort i lunchrummet på jobbet, inte mötas av vare sig skratt eller dunk i ryggen. Jag skulle bli något av en outsider. Vilket är ett av de värsta straffen för en hypersocial varelse som människa som jag.

Hade jag direkt efter bussresan anordnat en pressträff för att förklara att jag faktiskt, så fort jag klev på bussen hade varit tydlig med att jag kan komma att stoppa upp pickles i mina medresenärers näsor och därför inte bär ansvaret för det inträffade, hade jag blivit hånad och dumförklarad. Hade jag därpå informerat allmänheten om att Einar, 83, som nu fått sig pickles i näsan, för ett år sedan fått broccoli instoppad i örat och därför inte är trovärdig, skulle jag ha hamnat i en social frysbox för lång tid framöver. För Einar har fått pickles i näsan. Av mig. Helt oberoende av tidigare broccoliincident.

Om jag vet om att jag går över en tydlig och fast gräns när jag sätter mig i mina medresenärers knän kommer jag sannolikt att se till att undvika det. Sätta mig på en egen plats och hålla mina matvaror för mig själv. Eller, om jag vet att risk finns att jag får en sådan fruktansvärd feeling att jag inte kan motstå frestelsen, helt låta bli att åka buss.

Lagstiftning är långt ifrån det enda verktyget att ta till för att skapa förändring till det bättre. Det kanske mest kraftfulla verktyget stavas istället normer. Normer sätts, bland annat genom lagstiftning, främst av dem som har makten. I Sverige är det vi som har makten. Du och jag. Vi kan alltså genom att bli medvetna om rådande normer, kritiskt granska dem och aktivt arbeta för förändring, påverka såväl samhällsutveckling som lagstiftning. Du och jag. Vi tillsammans.

Morden under april, utförda av män på kvinnor de hade eller hade haft en relation med, fick oss återigen att inse att någonting i vårt samhälle är väldigt, väldigt fel. Vi har, minst sagt, ett problem. Ett gemensamt problem som i siffror bland annat ser ut såhär:

Var tredje vecka mördar en man en kvinna som han har eller har haft en relation med.

Varje timma (i snitt) anmäls två misshandelsfall utförda av män mot kvinnor.

Var fjärde kvinna i Sverige har någon gång utsatts för våld av en närstående man.

Varje timma (i snitt) anmäler en kvinna våldtäkt utförd av en man.

4 av 5 kvinnor i Sverige har utsatts för sexuella trakasserier.

1 av 4 tjejer i nian har utsatts för sexualbrott.

1 av 4 tjejer anger att de är rädda för att bli utsatt för brott.

1 av 4 killar tycker att tjejerna överdriver.

Eftersom de flesta av oss inte applåderar ovan redovisad statistik utan tvärtom fördömer den finns alla förutsättningar för att skapa en förändring. Men det kan aldrig bli upp till en lagstiftare att ensamt hantera. Det kan heller aldrig bli upp till enbart en grupp i samhället (exempelvis kvinnor) att ensamma kämpa för. Lagstiftning är ett verktyg, och förändring av normer ett annat. Båda krävs och båda kräver vårt aktiva deltagande.

Vi måste alltså tillsammans hjälpas åt med att skapa en förändring. En förändring som innebär att en man som öppet försvarar ett övergrepp på en 30 år yngre kvinna med att han ju kan bli lite kladdig när han dricker och att han minsann hade berättat det för henne, ses som lika världsfrånvänd, för både män och kvinnor, som en kvinna som försvarar uppförande av matvaror i medresenärers näsor med att hon blir lite sugen på det när hon åker buss (och att hon ju hade varnat). Se till att det är den som stoppar in pickles i näsan på sina medresenärer (blir kladdig när han dricker) som granskas i sömmarna och ifrågasätts, istället för dem som har näsorna full med tvångsinförd mat.

Jag skulle vilja leva i ett samhälle där det är lika ovanligt och lika chockerande att höra om en jurist som stoppar in pickles i bussresenärers näsor som en jurist som kladdar på yngre alkoholpåverkade kvinnor mot deras vilja. För att hamna där behöver normerna förändras och lagstiftningen hänga med. Alla bär vi ansvar för att så sker.

För att göra en lång historia kort – jag skulle plocka blommor med en shaman. Och när man plockar blommor med en shaman måste man alltid först fråga berörda blommor om lov.

Det här var ett nytänk för mig, men inte för övriga i gruppen som lätt och ledigt gick iväg för att konversera varsin lupin.

Jag kände mig stel och osäker, visste inte hur jag skulle närma mig uppgiften. Tog till slut sikte på ett hundkex en bit bort från de övriga i gruppen och traskade i maklig takt dit. Jag funderade en god stund över var hundkexets öra kunde tänkas vara, fann att stjälken liknade en hörselgång, böjde mig ner mot marken och viskade ”heeej”. Efter en millisekund tänkte jag (vilket enligt shamanen är att jag hörde, fast i huvudet om ni förstår) ett bestämt ”aldrig i helvete”, med en förvånansvärt mörk röst.

Självklart trodde jag, liksom du eventuellt tror nu, att jag hade blivit galen. Hundkex borde väl prata med ljus röst? Ljus och skir och lite blyg röst, så tänker man ju.

Shamanen sökte blommornas samtycke. Ett helt nytt sätt för mig att tänka om blommor. Som vilken välindoktrinerad 2000-talsperson som helst tänkte jag att det här var hittepå. Övriga i gruppen såg det dock inte som hittepå, för dem var det sant. Jag och mitt sätt att se på blommorna var i det här sammanhanget i kraftig minoritet.

Där och då slog det mig. Det mesta är hittepå. Allt det jag tar för sant och givet är till stor del hittepå, en tanke. Bilar är hittepå. Mina kläder är hittepå. Länder är hittepå. Ideal är hittepå. Marknadsekonomi är hittepå. Min rätt att så självklart ta för mig av blommorna är hittepå. En tankekonstruktion, en tro om sakers tillstånd som tillräckligt många tar för sant för att det ska bli just sant. För att det ska bli en självklarhet. Hade utvecklingen fram till dags dato sett annorlunda ut, hade vi slumpat oss genom historien på ett annat spår, hade kanske shamanens uppfattningen om naturens rättigheter varit mer sann än vår nu rådande tanke om vår oemotsagda rätt att exploatera och utnyttja naturen för egna vinning. Till exempel.

Om det mesta är hittepå kan vi ju alltså hittepåa nya saker hela tiden. Saker som först känns världsfrånvänt (mobiltelefoner, bootcut, kvinnors rösträtt) kan om tillräckligt många ser dem som sanna bli just sanna. Man kan på någon generation gå från att se något som rena obsceniteter (internet?! Inte mer än en fluga) till en fullständig självklarhet.

Så tänker jag att det är med just naturens rättigheter. Jag tänker att om vi tänker utanför boxen men innanför ramarna lär det vara någonstans där vi hamnar, i lagstadgade rättigheter för andra livsformer än människan. Inom boxen har vi alla dessa nu sanna tankekonstruktioner som vi ju alltså gemensamt har hittat på. Inom ramen har vi naturens gränser för vad hon pallar med innan hela det livsuppehållande systemet brakar samman. Och vi dör.

I vissa delar av världen är det här redan sant, där har naturen redan lagstadgade rättigheter. Floderna Yamuna och Ganges i Indien är två exempel. Ska en fabrik byggas som kan komma att påverka dessa båda floder ska deras rätt att existera som ett fungerande ekosystem tas med i kalkylen och respekteras. Detta för flodernas skull men även för människornas skull. De människor som är beroende av att vattnet går att dricka, de som är beroende av att det varken förorenas eller torkar ut. Deras röster hörs genom flodernas röst och vägs mot det enskilda företagets ”rätt” att anlägga en industri i anslutning till vattnet. Det handlar inte bara om att floderna är vackra och värdefulla ur ett rekreativt perspektiv utan också om the hard truth: hur vi påverkar naturen påverkar oss. Skyddar man naturen från oss så skyddar man också oss från oss. Att naturen har rättigheter på liknande sätt som vi människor tror jag därför kommer att ses som en sanning inom någon generation. Inte bara för lupinkonversatörer.

Kanske blir vår industriella syn på vår oinskränkta rätt att bruka och förbruka jordens resurser snart skrattretande märklig. Kanske kommer det att ses som lika absurt som att man en gång i tiden trodde att det var okej att hålla slavar, offra människor för bättre skörd och att ge män högre lön eftersom…ja, inte vet jag, de har snopp?

Kanske, men verkligen bara kanske, går våra barnbarnsbarn och pratar med blommorna och tillsammans skrattar åt att människor för 200 år sedan trodde att hundkex pratade med ljus röst, sant och självklart är kanske då att de talar med en mörk röst och gärna svär, på skånska. Typiskt hundkex, säger alla och skrattar i samförstånd.

Någon har berättat för min yngsta dotter om barnkonventionen, vad den innebär och att den är lag.

Jag vill inte peka några fingrar men jag misstänker att förskolan har någonting med saken att göra. I ett nobelt syfte, säkert. På grund av detta kan nu en konversation med min dotter låta som följer:

– Lilly, nu är det mat.

– Jag vill inte. Stopp min kropp.

– Men det är köttbullar.

– Jag vill inte ändå. Du har inte frågat mig först. Du måste fråga mig först. Det är lag.

Eller:

– Lilly, jag vill att du kissar innan vi sätter oss i bilen.

– Jag vill inte. Stopp min kropp.

– Men vi ska åka långt och jag tycker att det är så tråkigt att behöva kissa med dig vid en busshållplats. Framför allt nu när det regnar.

– Jag vill inte åka bil heller. Det är lag.

En del av mig jublar, men den delen är i stunden inte så stor. Den andra lite mer närvarande delen av mig känner något jag skulle vilja beskriva som frustration.

Missbruket av barnkonventionen på hemmaplan till trots tycker jag så klart att den bör hyllas och firas varje dag. Och, framför allt, användas. Bara inte i köttbullsrelaterade frågor.

Det är framför allt barnkonventionen vi nu kan luta oss mot då vi argumenterar för barns rätt att bli hörda, komma till tals och tas på allvar i bland annat vårdnadstvister. Antalet vårdnadstvister har ökat lavinartat de senaste åren och de har en otäck förmåga att dra ut på tiden. Det de alla har gemensamt är att de rör frågor som direkt påverkar här och nu OCH framtiden för de berörda barnen.

Regeringen har nyligen lämnat förslag på lagändringar som syftar till att förtydliga att det är barnets bästa som ska vara vägledande i dessa processer. Att barnet ska få komma till tals och höras även om en förälder motsätter sig det, föreslås bland annat. Men vänta nu, är det inte redan så undrar kanske du? Svar nej.

Det är även barnkonventionen ett stort antal remissinstanser har hänvisat till i arbetet med framtagande av förslaget på den nya brottsrubriceringen barnfridsbrott. Ett straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående. Alltså, att pappa misshandlar mamma framför barnen kommer inte enbart att ses som ett brott mot mamma utan även mot barnen. Det känns självklart. Lika självklart som att barnaga medför ett straffansvar. Lika självklart som att barn som utsatts för våld från en förälder inte mot sin vilja ska tvingas träffa denne förälder. Ändå är det liksom inte så självklart för de 1 av 10 barn som idag bevittnar våld i hemmet eller de cirka 3 000 barn som årligen bor med sin mamma på ett skyddat boende. Skyddat från vad? Från pappans eller annan närståendes våldsutövande mot deras mamma och/eller dem själva.

Det finns ett stort utrymme i svensk lag att även fortsättningsvis lagstifta in barnens röster i de frågor som direkt berör dem. Att sätta deras bästa i centrum i alla frågor som har en direkt inverkan på deras liv. Just nu rör det på sig och det är vi många som hurrar för.

Jag skulle dock vilja uppmana lagstiftaren att skynda på lite. Om 13 år blir min dotter myndig och jag utgår från att hon då kommer att vara politiskt aktiv, om än bara i vissa väl utvalda sakfrågor. Jag är också ganska säker på att hon kommer att bli något av en rättshaverist.